Då var det dags att åka till sjukhuset!
Tiden har gått fort sedan min sista operation. I januari i år gjorde jag en monster operation som blev en ganska lång rehabilitering i mina ögon sett. Jag var hemma i 5 veckor och sedan bestämde jag mig för att gå tillbaka till jobbet. Kan inte säga mer än att jag är så glad att jag har en kropp som kan återhämta sig relativt snabbt.
Då var dags igen. Idag måste jag återigen lägga mig på operationsbordet. Några nya fynd i kroppen som behöver tas ut, och några åtgärder från den sista operationen. Jag är lugn, för jag har världens bästa team runt mig. Men hjärnan spelar dig ett spratt ändå.
Tuffast var när jag nattade barnen igår. Då dom förstår att det alltid finns risker när man blir sövd. Min son var jätte ledsen. Och ville att jag skulle lova (flera gånger) att jag kommer hem och inte tänker dö på operationsbordet. Det skär i mitt hjärta att våra barn ska bära på den oron. Det är inte rättvist.
Jag har under hela den här resan byggt upp en egen plan hur jag ska ta mig igen operationer, behandlingar. Men för barnen är det så mycket oro. En oro att förlora sin mamma. När är jag kommer upp efter olika behandlingar, är vi som vilken familj som helst. Vi har precis som alla andra en vanlig vardag.
Jag hoppas att den här operationen blir den sista på ett bra tag. Och jag kommer aldrig ge upp att kämpa för det som är viktigt här i livet. Och jag kommer alltid sätta min familj i det första rummet, det är där jag hämtar energi och orkar slåss mot den här sjukdomen.
Alla som läser ta en minut och tala om för dina nära och kära hur mycket dom betyder.
Wake up, kick ass and repeat.
