Nästa fas i behandlingen!
Då har det gått 2 veckor sedan jag fick den sista cellgiftsbehandlingen. Det har varit tungt att komma på fötter igen. Men tack vare min träning, har jag nu kommit på fötterna.
Det har varit många olika undersökningar den sista tiden. Allt från blodprover till olika slags röntgen. Allt har jag inte fått svar på ännu, men jag tror att cellgiftet har gjort sitt jobb. Men det har också medfört att jag har fått problem med min höft. Cellgifterna har gjort att jag har fått artros. Nu är det bara vänta tills giftet har gått ut ur min kropp, och hoppas att detta inte biter sig kvar. Gäller för mig att ha tålamod, det kan ta upp till 6 månader.
Veckan som gått har man disskuterat mitt enskilda fall i olika cancerkonferenser. En konferens betyder, att en hel hög med specialister från olika områden diskuterar mitt enskilda fall. Vad nästa steg ska bli, vilken behandling jag ska ha osv. Och eftersom jag löper stor risk att insjukna igen, behöver man titta över min framtid. Nästa operation kommer bli till hösten. Kroppen måste hämta igen sig efter alla behandlingar.
Den 6 maj kommer jag påbörja strålning. Då blir det att åka till sös varje dag. Kommer att vara så skönt när det är över. Men allt känns lätt nu, jag har ju klarat av min cellgiftsbehandling. Jag är nog bara ivrig på att bli klar med all behandling. Att få återgå till en vanlig vardag.
Jag kan ibland komma på mig själv, att jag faktiskt klarat av en tredjedel av min behandling. Och när jag tittar tillbaka så känns det helt sjukt, att första delen är avklarad. Nu ska jag bara bygga upp min kropp igen. Allt från att få tillbaka hår på huvudet, ögonbryn, till att få tillbaka mina ögonfransar. Få känna mig hel.
Mina tankar går ofta till hur lyckligt lottad jag är som kan få behandling. Och få leva mitt liv. Jag tänker ofta på dom som inte besegrar denna sjukdom. Jag har känt från första dagen, att mig ska inte cancern få ta. Jag har aldrig känt mig rädd, jag litar blint på mina läkare. Jag vet att jag kommer att bli frisk, det kommer att ta lite tid. Men det är värt att vänta, fast det inte är min starka sida. Jag får ju leva många år till.
Jag fick frågan om vad är det starkaste jag tar med mig ifrån detta. Jag skulle säga två saker: det ena är att jag blivit väldigt duktig på att prioritera bort dom sakerna som ger mig dålig energi. Det andra är hur imponerad jag är av min kropp. Den har tagit mycket stryk, men repar sig ändå. Den orkar prestera på mina löprundor.
Nu har mitt luktsinne börja komma tillbaka. Jag kan börja njuta av alla dofter våren kommer med. Härligt att få känna hur solens strålar värmer. Jag får dock inte vara i solen, men någon minut då och då måste jag få njuta.
Jag kommer bli frisk från cancern, men den kommer alltid ha en plats i mitt huvud.
Trevlig Valborg!
