Då var det dags igen!
Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser framemot tisdag. Nu har jag varit på banan i två veckor. Jag har verkligen uppskattat att få må bra. Det går inte att beskriva hur det är att må bra.
Jag vet, att nästa vecka kommer ett mörker infinna sig. Och med mörker menar jag, att må riktigt dåligt. Kroppen värker, jag mår riktigt skit. Men som man säger, efter regn kommer alltid solsken.
Dessa två veckor har jag ägnat till att bara ta hand om mig själv och min älskade familj. Träning har stått i fokus. Och jag är så stolt att min fysiska kondition är så bra som den är. Känns så skönt att komma ner i samma tider som innan cancern när jag är ute och springer.
För mig är det en räddning, att få träna varje dag. Att känna att jag presterar. Jag är duktig på det jag gör. Och inte prata om dessa hjärnspöken som ibland kommer krypandes. Hjärnspöken är som en stor klump som sätter sig på både på huvudet, men även hjärtat. Men med en löprunda, eller ett pass i gymmet har jag bearbetat dessa. Alla har sina sätt, för mig funkar träning.
Att barn är otroliga tror jag alla vet. I dag när jag hämtade Svante, var det fyra tjejer som kom fram till mig från Svantes förskoleklass. En av dom frågade varför jag inte har något hår, jag svarade att det är för att jag äter en viss medicin som gör att jag tappar mitt hår. Snabbt säger en av dom andra tjejerna:
-Har du cancer? Jag svara att det är det jag har. Det blir tyst, tills en annan säger:
-Min farmor och farfar hade det, och dom dog. Kommer du det?? Det hugger till i bröstet på mig, men jag besvarar frågan: Nej det kommer jag inte.
-Men varför kan du inte bara sluta med din medicin, så att du får tillbaka ditt hår är nästa fråga.
- Men då kommer jag inte bli frisk, svarar jag. Sen var denna pratstund ur världen. Nästa sekund kommer Svante springades, och frågar om han får åka en gång till i pulkabacken. Barn är fantastiska.
Livet är sig likt. Jag och min familj lever som vi alltid gjort. Vardagen finns där, vi är fortfarande lika impulsiva som vi alltid har varit. Och det är det som gör att man orkar med. Det ända som inte är sig likt, är att jag inte jobbar. Något som jag saknar enormt. Men jag har insett att min energi inte räcker till. Och det är bara för mig att inse, att den energin som jag har kommer att gå åt att ta mig igenom min behandling och vara med familj och vänner. Och även att hålla min kropp i gång. Älskart!
Jag är så stolt över vad jag har. Och jag drömmer om vad jag vill göra. Allt från stora, till små saker. Mitt liv har inte stannat bara för att jag har blivit sjuk. Tvärtom, jag vet hur jag vill leva mitt liv. Jag kommer att ha så mycket nytta av detta i framtiden. Jag kommer aldrig tvivla på mig själv.
På tisdag kommer min älskade son att få vara med, när jag får mina cellgifter. Precis som Vilda fick vara med, tror jag att detta kommer ge honom en annan förståelse för vad det är jag får och hur det kommer att göra mig frisk.
Trevlig helg, och glöm inte bort att leva.
