detkommerattgåbra.blogg.se

Snart har jag uppnått ytterligare ett av min delmål. En av många delmål, mot målet till att bli frisk från cancern.

 

Tisdagen den 11 Oktober blev jag opererad, en efterlängtad operation. Dock tog denna operation en annan väg än vad jag kunde föreställa mig. Dom första dagarna efter operation flöt på som det gör efter en operation som pågått i ca 5-6 timmar. En hel del smärta, men envisheten gav mig styrka till att efter några timmar, kunna förflytta mig några meter av egen maskin. Dom första dygnen handlade bara om att vara smärtfri, få i mig energi och krama på min familj.

 

När fredagen kom, tyckte jag att jag var ganska kry och hoppades på att få komma hem. Dock visade provsvaren något annat. Läkarna bestämde sig för att ha kvar mig på avdelningen över helgen för observation. På lördagsmorgonen vaknade jag med en olustig känsla i kroppen. Vid det här laget, efter vad jag gått igenom, känner jag min egna kropp väldigt väl. Så när kvällen närmade sig, blev jag bara sämre och sämre. Febern steg i takt med minuterna. Personalen blev förbryllade, men tittade till mig under jämna mellanrum.

 

Klockan började närma sig sju på kvällen, då sköterskorna kom in i mitt rum, och sa att jag inte fick äta och dricka något mer på detta dygn. För mig var det bara en säkerhetsåtgärd, jag förstod inte vad som  väntade mig inom ett par timmar. Natten flöt på, och jag fick några timmars sömn.

 

Måndag morgon blev jag väckt tidigt, för nya blodprover. Sen gick det i raketfart. In i duschen, för att bli förbered för operation. Jag vet att jag ställde frågan vad det handlade om, skötorskorna sa att mina infektionsvärden hade höjts med 100 enheter på bara några timmar. Risken att få blodförgiftning var stor. Men jag var inte bered på vad jag skulle vakna upp till, det var som ett slag i magen.

 

Jag bröt ihop totalt, när jag blev vid medvetande  igen efter narkosen gått ur min kropp. Mitt återskapade bröst som kirurgerna hade satt ditt 5 dagar innan, var borta. Hur var det möjligt. Så sjuk var jag väl inte..

 

Det gick inte att hejda mina tårar. Jag hade sorg. En sorg som inte går att beskriva. När dom körde upp mig på avdelningen, så fanns min trygghet där. Min älskade man, som jag fick luta mitt sönder gråta ansikte emot. Det var ett sådant bakslag. Så här skulle det inte bli. Dock var det skönt att bryta ihop, för att kunna resa sig igen. Det är fortfarande en sorg, men nu blickar jag framåt. Det kommer att återskapas igen, måste vänta i minst 6 månader innan nästa ingrepp.

 

Jag blev kvar fram till onsdagen, då jag fick komma hem. Vilken känsla att få kliva in i sitt egna hus efter 10 dagar på sjukhus. Sova i sin egna säng, läsa nattsaga för barnen och få känna lukten av vår familj. Och på natten när Svante kom krypandes och ville sova i våran säng, var han så försiktig när han la sig nere vid mina fötter. En varm barnkropp, är det finnaste som finns. Känslan är obeskrivlig.

 

Jag är så stolt över våra barn. Dom har varit med om en hel del, dom 2 sista åren. Vi har trygga barn, som vågar fråga, som vågar bli ledsna och som tar emot Patriks och min tröst när det känns som jobbigast.

 

 Vistelsen hemma blev inte långvarig. Natten mellan torsdag och fredag, steg febern igen. Fredag morgon hade jag en återbesökstid på sjukan. Jag kämpade mig igenom natten och morgonen, och tog mig tillslut till sjukhuset. Jag kände att jag var i en ganska dålig kondition, men var fast besluten om att få komma hem igen. Men så blev det inte..

 

Det blev ett stort pådrag av läkare och kirurger. Jag befarade det värsta, skulle jag mista mitt andra återskapade bröst? Jag hade påverkan på min andning, läkarna misstänkte en propp i lungan eventuellt en lunginflammation, en blödning på höger sida och dåliga svar på blodproverna. Det blev inläggning på avdelningen igen, utan att passera gå. Så nu har jag legat här sedan i fredags, med massa nya provtagningar, röntgen av lungor och nya mediciner.

 

Igår åkte Vilda och Svante till sin mormor, som befinner sig i Spanien. Jag är så stolt att dom reste alldeles själva. Dock fanns en ledsaga med hela tiden, som såg till att dom både kom på planet och av planet. Allt gick jätte bra. Kommer vara bra för barnen med miljöombyte, och att få bli bortskämda av sin mormor. Så på denna vecka som kommer, ska jag se till att ladda batterierna, för att vara så frisk som jag bara kan när mina älskade barn kommer hem nästa helg.

 

Med alla glada heja-rop som jag får, så blir jag så stolt över min familj och mina fina vänner som följer med mig på min cancer resa. Ni är fantastiska.

 

Fick ett råd av en kollega och vän som jag kommer börja anamma. Det lyder så här:

Wake up, kick ass and repeat.

Kärlek till er alla som läser och följer mig.