Nu börjar det bli tungt!
Då har min kropp tagit emot den 5:e dosen av cellgiftsbehandlingen. Och det gick enligt plan, men min kropp sa något annat. Jag har beskrivit känslan förr, men denna gång var det ingen lek. Jag ville vända i dörren till entrén, lägga benen på ryggen och springa så fort jag bara kan.
Men nu åker giftet runt i min kropp, och tar död på det som inte ska finnas i min kropp. Och som sagt, en kvar, sen är det slut med denna behandling. Tiden har gått relativt fort, men ändå väldigt sakta för mig. Många tankar som passerat i mitt huvud.
Vissa dagar känns det som jag är inuti en genomskinlig glasbubbla. Allt utanför springer förbi, men jag kommer ingenstans. Jag vill göra hål på bubblan, men det går inte. Jag är inlåst i den, jag lever i en overklig värld. Nyp mig i armen, så att jag vaknar. Jag har många runt mig som stöttar, hjälper min familj. Men jag blir väldigt ensam med min sjukdom. Svårt att beskriva för någon som inte gått igenom en cancerbehandling.
Men hade jag inte haft min vinnarskalle hade jag aldrig stått upp mot det jag gått igenom. Jag är inte rädd att blotta mina svagheter heller. Jag har till och med blivit stolt över mina brister. Jag inser att så länge jag tar hjälp av mina medmänniskor, som besitter det jag inte har, så kommer jag långt i livet. Jag känner mig trygg med mig själv, men kommer alltid slåss mot orättvisor.
I mina tankar, ser jag mig ofta som att jag snart är frisk. Inga cellgiftsbehandlingar, dock en hel del andra behandlingar som kommer att uppta en del av min tid. Pratade med min läkare om detta, och för mig är det väldigt viktigt att ha en tidsplan. En tidsplan som ingen kan ge mig just nu. Allt är beroende på hur min kropp har svarat på behandlingen. Jobbig känsla när det enda du vill är att ta dig vidare. Du kan inte påverka flödet.
Och bara för att jag avslutat min cellgiftsbehandling, kommer dessa gifter finnas i min kropp ett bra tag. Det är en resa att bygga upp sin kropp, från att den helt har blivit nedbruten. Och som grädden på moset, slår strålningen ut mina friska celler som vill börja leva igen. Ibland känner jag mig som en robot, varje del av min kropp måste återställas och sättas på rätt plats. Det självklara, är inte självklart längre.
Nu kommer jag att fokusera på att orka ta på mig mina löpskor, och åka till gymmet. Gymmet är min fristad, mitt jobb är på SÖS. För mig finns det ingen bättre plats än i gymmet, när jag känner att jag har saker som behöver komma ut ur min kropp. Så som gifter som behöver svettas ut, eller hjärnspöken som behöver lämna mitt medvetande. Jag måste hålla mig i bra form, för nästa år har jag en stor utmaning på gång. Tänker ge allt min kropp orkar, och jag kommer att tillägna varje svettdroppe till alla som blir drabbade av cancer.
En dag, förhoppningsvis om många år, kommer jag att dö. Och innan den dagen kommer jag att leva mitt liv fullt ut.
