Livet!
Min kropp är trött. Men sakta börjar jag återvända till det normala. Och snart är det dags för att gå in i dimman igen.
En sådan konstig känsla, att veta att dessa gifter bryter ner mig totalt.
I går var första gången som jag kände mig stark. Mina ben lydde min hjärna, när jag var ute och sprang. Energin fanns i min kropp. Löpstegen var lätta, jag njöt. En känsla som jag tar med mig, dom dagarna som känns tuffa.
Träffade en av mina bästa vänner i går. En kvinna, som jag delat mycket med. Båda glada och jobbiga stunder. Och det var första gången som tårarna kom på väldigt länge. Jag har inte haft behov att gråta, men i går var det en stund där jag kände mig ledsen. Och ibland måste det komma ut. Jag har inte gråtit sedan min dotter blev ledsen över att jag tappade håret. Och det var ett tag sen. Kändes skönt efteråt, och jag inser att hur stark du än känner dig, så måste man ibland få vara liten. Tillåta sig själv att gråta. Men idag är krigaren tillbaka.
Man balanserar på en tunn tråd, och vilken sekund som helst kan den gå av. Jag inser hur skört livet är. Men så otroligt underbart. Jag är lyckligt lottad med väldens bästa familj. Det finns så många som har det värre. All smärta kommer bara stärka mig. Jag kommer att ta mig ur askan, och bli den som jag en gång var, fast en erfarenhet rikare. Jag kommer aldrig sluta att kämpa, hur tufft det än blir. Jag ska ta kommandot över min kropp. Mitt skinn är tjockare än förut, jag är en krigare. Cancern ska inte få ta mig.
En dag kommer allt detta vara över. Detta år kommer alltid finnas med mig. 2015 då livet vändes upp och ned. Men också bidrog med mycket glädje, uppskattning och framför allt en värme som jag kommer att bära med mig så länge jag lever.
Alla högtider får en speciell känsla detta år. Inte kunde jag i min vildaste fantasi, vetat att jag skulle drabbas av cancer. Jag tänker ofta tillbaka på vad jag tänkte, för ett år sedan. Vad jag drömde om. Och har jag samma drömmar idag? Allt kan man inte uppnå, men en hel del kan du uppfylla. En del kommer alltid förbli drömmar, och det är en härlig känsla.
Nästa vecka är det en hel del läkarbesök. Ska även göra ett max test, som innebär att man mäter min max puls och vilo puls. Det är en del av forskningsprojektet som jag är med i. Att få andra som drabbas, att förstår hur viktigt det är att hålla igång kroppen under en cellgiftsbehandling.
Nu är det bara att ladda mentalt inför min 4:e behandling, och hoppas på att jag tar mig ur snabbt och utan komplikationer.
Snart är jag i mål!
