Livet börjar ta form!
Vardagen börjar ta form. Mitt liv börjar sakta men säkert återgå till det normala. Eller rättar sagt, till hur jag vill leva. För två veckor sedan började jag jobba igen. Och vilket lyft för mig som person. Mentalt behövde jag det. Att bara få vara Sofia, få vara bland kollegor igen.
Som jag har sagt förut, jag har haft ett fantastiskt stöd från familj, vänner och kollegor. Men du blir otroligt ensam med din sjukdom ändå. Jag är så stolt att jag har kommit så här långt i min kamp mot att bli frisk från cancern. Jag lever, jag mår bra och jag har otroligt mycket energi.
Natten mot dagen jag skulle börja jobba, blev det många tankar som snurrade i mitt huvud. Jag har aldrig burit peruk, hur skulle människor uppfatta mig utan hår. Hur skulle folk bemöta mig? Tänk om det finns dom som tar illa vid sig. Ja, som ni hör var det mycket som snurrade.
Och visst har jag stött på det under dessa veckor. Men allt har varit med sådan känsla och värme. Även personer som jag inte känner. Och jag är riktigt stolt med mitt lilla fjun på huvudet. Ibland kryper känslan på att det är svårt att känna sig kvinnlig i en pennkjol utan hår. Men och andra sidan kanske jag skapar en ny fashiontrend, you never know...
Jag går förfarande och strålar mig varje dag. Jag piper iväg på lunchen och gör det. Jag var så inställd på att denna fas skulle ha ett slut tisdag den 9 juni, men där hade jag fel. Fick besked om att jag måste ha åtta stycken doser till. Allt för att minska risken att insjukna, innan jag kommer att opereras. Mentalt var det jobbigt att få beskedet. Men också fysiskt, jag har som en stor brännskada på vänstra sidan. Men jämfört med cellgifter är detta en enkel match. Jag har inget val, jag vill bli frisk. Leva ett långt liv. Se mina barn växa upp. Och framförallt, leva livet.
Ibland får jag frågan om jag aldrig känner mig ledsen. Och visst gör jag det, men ofta beror det på att jag får reaktioner från mina barn. Härom kvällen när jag nattade min son, frågade han om min cancer smittar. Jag svarade att det gör den inte. I nästa andetag säger han, jag vill inte att du ska dö mamma. Mitt hjärta knöt sig. Det är av dessa saker som jag blir ledsen. Jag vill vinna denna kamp, och jag vet att jag kommer att göra det.
Det jag ser framemot nu, är midsommar. Vara ute i skärgården och fira denna dag, med mina nära och kära. Se mina barn dansa runt midsommarstången. Och njuta av allt som berikar mina dagar.
Jag vill bara säga tack, till alla som läser min blogg. Alla fina ord, som ger mig styrka att ta mig igenom kampen mot att bli frisk från cancern.
Promote what you love, instead of bashing what you hate.
