Omgång 4!
Då har min kropp fyllts av giftet igen. Ingen rolig känsla denna gång. Kroppen börjar känna av att den håller på att brytas ned. Det tar längre och längre tid att komma upp över ytan. Men också att biverkningarna blir värre och värre.
Måndagen innan jag fick min behandling, träffade jag min läkare, och hon talade ett väldigt tydligt språk till mig:
-Sofia, det är nu det kommer att bli väldigt tufft..
Men som personen som jag är, lyssnar man. Sen tänker jag, klart att det blir tufft, men jag kommer ta mig upp. Och det har jag gjort, men inte alls med samma energi som dom andra gångerna. Men jag står upp, kommit igång att träna. Och för mig är det en seger. Man får ta förutsättningarna för vad dom är, här och nu.
När jag väl låg där på sjukhuset, kom min behandlande sjuksköterska in. Och hon hade samma blick som min läkare. Jag visst att hon och min läkare redan pratat ihop sig om mig. Återigen hör jag dom orden som jag redan vet, men som jag inte riktigt lyssnar på. Det är nu det kommer att bli tufft. Jag vet att dom gör det med välmening. Men vad är det som är tufft? Jo, att aldrig veta hur man kommer att må, eller vilka biverkningar man kommer att få. Eller bara hur lång tid kommer jag att må dåligt denna gång? Och när kommer jag att må bra igen? Det är tufft.
Man börjar förstå vad som är genomförbart, och det som man verkligen inte kan påverka. Så länge jag kan göra något åt min situation, kommer jag att göra det. Det är klart att det finns timmar som är väldigt mörka, men jag vet också att det kommer ett slut. Och efter regn kommer solsken.
Nu börjar jag närma mig slutet av det första behandlingsstadiet, cellgifterna. Jag börjar förbereda mig för nästa, strålning. Den behandlingen kommer inte att vara lika jobbig fysiskt, men en utdragen behandling. Jag kommer att behöva strålas i ca 9 veckor, varje dag. Lördagar och söndagar kommer jag ej att behöva infinna mig på sjukhuset. Men som tidsplanen ser ut nu, kommer jag hänga på strålavdelningen halva sommaren. Men vad är det, gentemot att jag kommer att leva längre.
Det finns så mycket som jag dokumenterat under den här tiden av min sjukdom. Allt från bilder, brev, foton och alla hälsningar jag fått. Min intention är att detta ska bli ett minne för mig och min familj. Kanske i form av en bok, eller något dylikt. Därför är jag väldigt noggrann med att skriva ner allt jag upplever, för ibland tror jag att cellgifterna tar min hjärna också. Man glömmer lätt saker, man är ofokuserad. Beror ofta på att man har en hel del värk.
Jag vaknade härom natten, av att en liten barnhand strök mig över mitt kala huvud. Det var Svante som krupit upp, och lagt sig vid mig. Han låg och klappade på mitt huvud, samtidigt som han säger:
-mamma du är snart frisk.
Hjärtat går i tusen bitar. Han förstår precis att just dessa dygn har jag det tufft. Men han vet också att jag kommer att bli frisk. Mina älskade ungar är mitt allt. Dom ger mig så mycket styrka.
Hoppas alla där ute hittar sin nyckel till lycka!
