detkommerattgåbra.blogg.se

Jag trodde inte att jag skulle orka så mycket skidåkning som jag gjorde. Det var två dagar som det kändes lite tuffa, men resterande tid var jag precis som jag brukar. Återigen är jag så glad att jag hämtar igen mig efter cellgiftsbehandlingarna. Att kunna leva så normalt som det bara går, fast livet är lite upp och ner vänt.

När jag en eftermiddag kom till afterski, tänkte jag inte ens på att jag inte har något hår. Jag tog av mig min hjälm, beställde en öl. Och helt plötslig, inser jag att folk tittar. Jag känner mig inte ens obekväm med det. Efter en liten stund kommer frågan: har du cancer? -Den är bortopererad, men jag genomgår en cellgiftsbehandling, svarar jag killen som ställt frågan. Då säger han: du är tuff som är här. Och det kändes så bra. Man kan faktiskt göra saker, fast man genomgår cellgiftsbehandling.

För mig handlar det om att ta vara på varje minut. Något som jag kommer att bära med mig efter denna resa är avslutad. Det gläder mig att människor vågar fråga, dels för att jag gärna delar med mig av min resa. Men också visa att livet stannar inte bara för att man får cancer. Man måste våga göra vissa saker, för det är så befriande att känna att man fixar det. Stora som små saker.

Då är det dags att få näst sista behandlingen på torsdag. I dag var jag och träffade min läkare. Några extra undersökningar innan torsdag kommer jag att genomgå. Man har sett att min picc-line ( det är ett rör som sitter i min högra arm, som går ända fram till hjärtat. Det är genom den jag får cytostatikan) retar mitt hjärta. Jag hoppas bara att detta inte medför att min behandling blir uppskjuten. Det får mina undersökningar utvisa. Jag har varit väldigt förskonad ifrån komplikationer, det finns dom som har det jättejobbigt med sina behandlingar.

Jag har fått frågan om vad jag tycker är jobbigast under min behandlingen. Då skulle jag säga den mentala berg-och-dalbanan. Och med det menar jag, att från ena dagen till den andra må riktigt, riktigt dåligt. Man känner sig frisk, sen vet jag att jag kommer att bli sjuk. Och jag vet att detta kommer att upprepas. Det är svårt att sätta ord på det jag känner i min kropp. Men snart är det slut med det. Känns otroligt skönt att veta att jag snart är färdig med detta. Och efter det här, kommer jag aldrig mer att klaga på en förkylning.

Bilden ovanför kallar jag för ”Den onda portalen”. Varje gång jag passerar den, knyter det sig i magen. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver besöka denna avdelning igen, efter att jag är färdigbehandlad. Men återigen måste jag berömma dom som jobbar där. Vilket fantastiskt jobb dessa människor gör. Jag har fått det bästa bemötandet. Dom lyssnar, inga frågor är dumma. Det finns säkert dom som tycker något annat. Men för mig har personalen varit guld värda. När jag ska få min sista behandling, ska jag nog ta ett segerkort under denna skylt.

Njut av att våren är på väg.