Livet!
Livet går vidare, ibland känns det som om livet går fort, men ibland känns det som om det står stilla.
Jag har skrivit så många gånger att jag börjar ta tillbaka mitt liv, sakta men säkert. Det finns så många timmar på dygnet, som jag glömmer att jag är sjuk. Man ser att det finns så många som lider av cancer, denna helvetes sjukdom, som har det riktigt tufft.
Om jag hade möjlighet, skulle jag vilja nå ut till fler att man faktiskt kan ta denna resa genom cancern på massa olika sätt. Jag vet att jag kände en sådan frustration under min cellgiftsbehandling, jag kunde inte påverka själva sjukdomen. Jag levde i ett långt maratonlopp, där tiden fick utvisa om man var mottaglig för behandlingen.
Jag har tagit några steg närmare till att nå ut till en bredare publik. Genom att jag har medverkat i TV4, och gjort en intervju med SVD tillsammans med Vilda, min dotter. Där hon fick berätta hur det är när sin mamma drabbas av cancer. Jag är så stolt över denna lilla varelse, som har så kloka tankar. När Vilda fick frågan angående om hon hade en kompis, vars förälder drabbades av cancer, vad skulle hennes råd vara till sin kompis. Vilda svarar lungt: Var dig själv.
Många andra svar hon gav gjorde mig så stolt, och glad. Det är detta jag har kämpat för under hela min sjukdomstid, att göra det så enkelt som möjligt för mina barn. Och att detta inte ska vara betungande i framtiden.
Jag fick frågan efter min Tv intervju, angående sorg. Om jag hade sorg, för att jag drabbats av cancer. Men det är inte vad jag känner. Jag har sorg över att det tar en bit av mitt liv. Med alla behandlingar, sjukhusbesök och alla undersökningar. Men jag känner ingen sorg för cancern, för jag vet att jag någon dag kommer att vinna detta lopp. Jag vet att det kommer att ta tid, eller så kommer jag kanske aldrig få ett friskförklarande. Men så länge jag mår bra och orkar leva mitt liv som jag vill, spelar detta ingen roll.
Den fasen som jag befinner mig i nu, är som att leva i ett ingemansland. Man vet inte åt vilket håll cancern kommer att ta. Jag väntar fortfarande på att få en tid till operation. Jag är fortfarande en patient, som läkarna diskuterar på Onkologen.
Något som jag känner sorg för är att jag inte får löpträna. Jag har fått en förslitningsskada, som gör att jag kommer behöva en höftprotes inom en snar framtid. Jag tappade lite av min energi, när jag fick detta besked. Det är i löpspåret som jag har rehabiliterat mig själv. Nu är det bara att ladda om, och hitta en ny träningsform som ger mig lika mycket som löpningen.
Jag ser fram emot att få vara med min familj under 2 veckors tid i Thailand. Att bara få vara tillsammans i sol och värme. ladda med ny energi, som jag kommer att behöva för framtida behandlingar och oprationer.
Ta vara på varje dag, man vet aldrig vad som knackar på dörren.
