Att orka!
Jag drog nitlotten i cancerlotteriet, men jag kommer fortfarande kämpa och försöka ha ett bra liv i min kamp mot att besegra cancern. Men nu börjar denna kamp ta ut sin rätt..
Jag går fortfarande i väntans tider på min operation. Har träffa massa olika instanser sedan i maj. Allt från plastikkirurger, forskare och narkosläkare. Det har varit en lång och utdragen process för att komma ett steg längre till att få klippa bandet med cancern. Stänga en av många dörrar som behövs stängas, för att komma närmare mitt mål. Att få bli frisk.
I november har det gått 2 år sedan jag fick mitt cancerbesked. Det enda jag känner till idag, är hur det är att kämpa för att bli frisk. Och jag förstår med en isande klarhet att jag inte har samma förutsättningar som innan jag blev sjuk. Men med en massa ny energi, ett flow att jag faktiskt har gått igenom det som jag gjort.
Jag ser frisk ut, och om någon som inte känner mig ser mig, skulle han/hon aldrig ana vad jag kämpar emot.
Livet, att få överleva. Cancer, behandling och hela resa jag hittills har gått igenom sätter sina spår. Spår som inte syns, men som gör mig begränsad i mitt privatliv. Många gånger ställer jag mig frågan: Hur var det innan jag blev sjuk?
Jag ka beundra mig själv ibland, framförallt vart ifrån jag hittar energi, dom tuffaste dagarna. Samtidigt har jag bestämt att det inte finns något val. Jag har ett avtal med min kropp. Att så länge den orkar, kommer min hjärna att hjälpa den att orka.
Det mest energigivande just nu är min familj. Men det finns inget värre än att se deras oroade blickar. Som när jag får ett samtal från sjukhuset, eller ett brev från Södersjukhuset.
Men det värsta av allt, är när mina barn tror att jag ska dö.
Härom kvällen när jag skulle natta Svante sa han:
-Mamma, när du fyller 41 år, kommer du vara frisk från cancern då?
Vad svarar man på det?
Därefter gick jag in till Vilda, för att säga god natt. Hon gråter och frågar om jag ska dö. Mitt hjärta går i tusen bitar. När jag hade förklarat för båda att jag kämpar, mina läkare kämpar för att jag ska bli frisk, la sig ett lung. Både Vilda och Svante var tillfreds när dom somnade.
Den natten hade jag svårt att sova..
Nu börjar vi närma oss oktober månad. Månaden som är bröstcancerns månad. En månad där jag och Patrik kommer att synas i olika sociala medier. Både i skrift och film. Det har i sig själv varit en resa. Att bli intervjuvad, spela in en film en hel dag med ett filmteam.
Ibland när jag ska svara på frågor från en reporter, kan jag ibland känna att det inte är jag som är sjuk. Jag har bara en kunskap om hur det är att vara drabbad av cancer.
En ganska konstig känsla..
Njut av varje dag, ta vara på det som är viktigt här i livet.
Trevlig helg till er alla
